I dag hade jag ett samtal på rummet med en äldre kvinna på gruppboendet här på Södermalmshemmet. Hon var lite stel i benen och klagade på muskelvärk i ena låret. Hon lade sig på sängen och vilade på sitt rum och jag satt brevid henne på hennes stol och pratade. Vi pratade om "förr i tiden" efter att vi klargjort på hennes initiativ hur gammal hon är. Hon ville spontant återföra mej till hennes skoltid; vad hennes lärare hette och hans omdöme om henne som en duktig elev. (stärker identitet). Hennes intresse för sport, fotboll, kom fram. Hon lyfte upp bägge benen i luften och cyklade några varv i luften. " Idag är det ju vanligt att flickor sparkar boll", kom hon på. Hon berättade om sina föräldrar, så snälla de var, hur många syskon som fanns i familjen och vad de hette. Hon pratade om sin hembygd.
Hon ville också förmedla vilken härlig man hon hade haft och att hon varit en affärskvinna. Vårt samtal varade i ungefär 15 minuter och vi avslutade med att hon berättade för mej om hennes önskemat; älsklingsrätterna.
Som jag ser det blev samtalet bekräftande/ stärkande för kvinnans identitetsuppfattning. Hjälpte henne att orientera sig lite i sitt liv och fick en känsla av att vara i ett sammanhang; förr i tiden. Hon såg nöjd och tillfreds ut när jag tog hennes hand och tackade för samtalet. Jag är övertygad om att hennes självkänsla och upplevelse av att vara någon kändes starkt. Ibland mycket svårt att fånga den känslan, då man har en demenssjukdom. Vad betydde samtalet för mej? Det gav mej en känsla av att mitt samtal gav mening till kvinnan och en god återkoppling på mitt arbete att samtala är en viktig del i demensvården. Ta vara på samtalen!
Trevlig helg önskar Bodil Grek, sjuksköterska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar